Lailas blogg

Jag reagerade på livssvårigheten (Staffans insjuknande) genom att anstränga mig ännu hårdare, och jag undertryckte mina gna behov och känslor och kämpade på, trots att tecknen på att orken tagit slut var ganska uppenbara. Jag kände också att den yttre situationen var så pass hotfull och orubblig, att ingen förändring kändes möjlig trots övermänskliga ansträngningar. Det som då hände var att min kropp inte längre klarade av att kompensera för de extraordinära ansträngningarna och då blev jag dålig. För att beskriva detta läge använder vi ofta uttryck som "stresskollaps", att "gå in i väggen" eller, som man uttrycker det i IT-företag, att "gå in i taket". En del människor använder ordet utbrändhet för att beskriva detta fenomen fast det kallas utmattningssyndrom.

När det gäller kognitiva symtomen så hade jag störningar i minnesfunktionen - man har svårt att lägga saker på minnet, man har också svårt att komma åt sina grundkunskaper. Jag hade allvarliga koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel, och en bok känns som en totalt omöjlig uppgift att klara av. Därav blev det många ljudböcker istället för att hitta insikterna i min sjukdomsbild.  Jag hade även svårigheter att följa tankebanor och fick problem med min inre dialog. Allt detta gör att man känner sig otroligt stresskänslig och samtidigt helt oförmögen att genomföra mera komplicerade kognitiva uppgifter. Dessa kognitiva begränsningar upplevde jag ofta som oerhört skrämmande och jag skämdes för dem och försökte i det längsta att dölja dem.

Den psykiska symtomgruppen är olika grader av trötthet som inte tycks försvinna med vila. Jag kände mig totalt utslagen och blev väldigt trött efter bara några timmars aktivitet. Jag hade däremot inte svårt att somna men jag hade och har fortfarande ett omåttligt behov av sömn. När jag befann mig i detta tillstånd upplevde jag ett labilt känsloliv där känslorna avlöser varandra i snabb takt,  och är svåra att styra och jag upplevde dem som mycket starka.

 Tio månader har gått

Intensiva månader

Hårda månader

Uppfodrande

Utsättande

Framkallande

Framtvingande

Medvetandegörande

om mitt eget ansvar

i mitt eget liv

Om mig själv

i mitt eget liv

Månader

jag inte önskat

Månader
jag inte önskar vara utan

Jag vill vara med

Ja, när jag tänker tio månader tillbaks i tiden och jämför där jag står idag så är det skillnad. Att tänka så inger mig en märklig blandning av glädje och sorg.

Vi kan börja med sorgen. Sorgen över att ha förorsakat mig själv så mycket skada. Att så mycket tid har gått åt till att må dåligt. Och att det tog så lång tid för mig att förstå att jag levde så långt bort från mig själv. Samtidigt som jag kan sakna mitt gamla sätt att vara spindeln i nätet, alltid vara på hugget-hemma och på jobbet, den som alltid var efterfrågad, den som hade koll på det mesta, visste det mesta och alltid hann med så mycket. Även om jag egentligen inte vill tillbaks till den rollen och förstår dessutom att den inte är möjlig (det var den ju inte ens då!) så kan jag längta efter den flödeskänslan, känslan att vara i centrum, vara efterfrågad och så givet central. Ja inför detta finns det en sorg. I min väg tillbaks till ett normalt liv har jag fått lov att avstå från att sträva efter dom belöningarna, dom känslorna. Det har varit svårt. Och nu när jag slutat sträva har det gått över till en känsla av sorg.

Glädjen då? Ja glädjen över att ha kommit igenom en så svår tid. Att jag orkade, att jag hade kraft och mod nog. Glädje över att ha en familj som älskar mig och stöttar mig, riktiga vänner jag kan anförtro mig åt. Glädje över allt jag lärt mig på vägen, över den livskänsla som växer sig allt starkare i mig. Den äventyrskänsla som kommit in i mitt liv. Att jag idag inte tar saker så förgivna som jag tidigare gjort. Man kan nog säga att det kommit till en ödmjukhet inför liv och tillvaro. Kanske tacksamhet. Glädje över att av och till se skillnad på vad som är viktigt och oviktigt. Glädje över att lättare kunna vara jag. Det känns enklare att vara mig själv. Roligare att vara jag.